Vad har blivit bättre här i zonen eller i Ukraina de senaste åren, frågar jag Nikolai.
– Att jag skall bli pappa svarar han efter en stund, allt annat har blivit sämre. Vi sitter i bilen på väg till flygplatsen i Kiev efter mitt senaste besök i zonen. Hans svar bekräftar den känsla jag har fått när jag pratat med Ukrainare generellt.
Nikolai är en av de den Ukrainska katastrofmyndigheten betrott att vistas i zonen. Jag träffade honom första gången för fem år sedan. Han har sedan dess visat mig runt till många av zonens avkrokar, bortom bilderna av pariserhjul och gasmasker, radiobilar och simbassäng. Bilder som ofta förenklar något väldigt komplicerat.
Tiden runt Maidan präglades av uppslutenhet och hoppfullhet, kanske skulle det nu bli slut på korruptionen. Kanske var det dags för vanligt folk att få det bättre, istället för att de stormrika oligarkerna skulle berika sig ännu mer. Facit två år senare är ett pyrande krig, ett förlorat Krim, hälften av landets naturresurser i form av Donbass i händerna på ryskstödda separatister och en valuta som förlorat två tredjedelar av sitt värde.
Den tidigare ökända trafikpolisen är upplöst sedan ett halvår. Det hindrar inte tidigare anställda att försöka tvinga till sig mutor vid vägtullar eller påhittade trafikförseelser.
– Fortsätter det så här, säger Nikolai, finns inte landet Ukraina om fem eller tio år. Många är så trötta på krig och elände, att de hellre släpper Donetsk och Luhansk, bara det blir lugn, ro och ordning.
Klimatet i zonen ligger ungefär en månad före mellersta Sverige vid mitt besök i början av maj. I Pripyat fylls luften av dofterna från syrén och doftlind. Den annars så tysta staden fylls av ljud. Gökar, koltrastar, hackspettar och näktergalar, alla deltar de i en symfoni av fågelljud.
Tiden tycks gå långsamt i zonen, allt är sig likt, nästan. Arbetet med den nya inneslutningen av katastrofreaktorn har kommit in i en hektisk slutfas. Den glänsande domen som reser sig mer än 100 meter, är färdig. Ett febrilt arbete pågår med att montera kranar och färdigställa en teknikbyggnad. Om allt går enligt planen kommer den nya inneslutningen i november, att glida på plats över Tjernobyls ikon, den rostiga och gistna sarkofag som nästan har filmstjärnestatus. Priset för den nya inneslutningen beräknas landa på två miljarder euro. Pengar som till stora delar kommer från europeiska skattebetalare. Kostnaden för underhåll och drift beräknas till ytterligare två miljarder euro per tio år. Hittills har jag inte träffat någon som kan ge svar på om den ukrainska staten budgeterat för det underhållet.
Arbetet med demontering, rivning och avveckling beräknas pågå fram till 2064. I mina ögon tycks arbetet vara oändligt. Oleg som arbetar på kraftverket, bekräftar min magkänsla. Han bor i Slavutich, som byggdes kort efter olyckan åt de som arbetade på verket - en slags ersättare för Pripyat.
Stängning av reaktor 3 i december 2000 var redan ett slag mot staden. Diskussionerna som nu pågår, om att göra om zonen till ett slags naturreservat, gör många oroliga för sina jobb. Oleg som säger sig vara sjuk den dan vi träffas – jag kan tydligt känna vilken medicin han använder – säger att vi aldrig kommer att bli klara, då har vi ju inget jobb kvar. Jag och Nikolai frågar vad hans dagliga stråldos ligger på.
– Ingen aning, jag bryr mig inte säger han.
Uppenbarligen är den i alla fall så hög, att han ibland inte får jobba mer. Oleg förklarar utan omsvep, att han ofta lämnar dosimetern hemma eller bakom ett träd, för att den inte skall nå hans maximalt tillåtna stråldos. Precis som för 30 år sedan bryr sig många inte om strålningen. Att ha mat på bordet är det som betyder något. Många arbetare vet inte vare sig enhet eller storhet för deras dagsdos, än mindre vad det innebär.
Även om halveringstiden för både Cesium 137 och Stronitum 90 nu har nåtts, är zonen alltjämt en farlig plats. Tack och lov blir geigermätaren ett sjätte sinne. Ljudet ger en direkt återkoppling och utan den hade jag aldrig märkt, att platsen jag stod och fotograferade på en eftermiddag var en så kallad hotspot.
Hotspot kallas de platser där nederbörd tagit med sig radioaktiva partiklar, som sedan samlats på marken.
Grobki
Utanför en kyrka tilldrar sig min kamerautrustning ett visst intresse och många drar direkt slutsatsen, att jag måste komma från tv. Min guide och jag blir inbjudna att delta i firandet av Grobki och människorna säger åt oss att åka efter deras buss. När vi närmar oss deras gamla by ökar strålningen.
Vi reser nu mitt i det så kallade norra spåret. Ett par dagar efter olyckan vred vinden norrut mot Vitryssland och det radioaktiva nedfallen spred längs detta så kalla de norra spår.
Vi parkerar bilen nära det som tidigare var ett slags kommunhus. Svetten pärlar sig i pannan. Efter ha promenerat ett par kilometer över fält och buskmarker kommer vi till en gammal kyrkogård.
Våra värdar börjar direkt leta upp sina anhörigas gravar för att städa och och pynta. De gräver med sina bara händer eller små spadar i jorden, snyggar till och ber sedan en bön. Efter det breds dukar ut direkt på marken och mat ställs fram. Vi bjuds på mängder av mat och sprit. Folk som inte sett varandra på 30 år pratar och äter och delar sina minnen. Byns äldsta kvinna håller tal, gamla fotografier kommer fram och ännu mer sprit.
När jag sitter på huk, hänger min mätare alldeles ovanför marken. Strålningen är precis under den larmnivå jag ställt in; tio gånger den normala bakgrundsstrålningen.
Efter lunchen bjuder två kvinnor in oss till det som tidigare var deras hem. De visar oss runt i de övergivna och övervuxna små husen. Gamla minnen kommer fram, tårar och kramar. Tillbaka i byn visar de oss sin gamla skola. Under hela dagen hör vi inte ett ord om vare sig olyckan eller strålningen. Däremot är de väldigt måna om, att jag får med mig minst ett par flaskor hembränd sprit. Byn evakuerades kort efter olyckan och byborna är sedan dess spridda över Ukraina.
Intresserad? Boka en föreläsning.
