Att vandra runt i denna spökstad är som att befinna sig i en evig katastrof. Att se de tomma klassrummen, journalerna på sjukhuset, de plundrade lägenheterna är inget annat än en fruktansvärd tragedi. Att stå i musikskolan och blicka ut över de tomma bänkarna, att titta in i det som för 30 år sedan var en familjs kök, är ett eländigt sorgespel, även för en besökare. Många ställen är så gripande att jag ibland inte ens orkade med att fotografera.

När jag väl blickar ut genom kamerans sökare, fokuserar, bestämmer skärpedjup och utsnitt, då är det som att kameran bildar ett skydd mot det otäcka. Då kan jag helt gå upp i fotograferandet och låta mig uppslukas av skapandet. Med kameran framför mig blir det lättare att hålla avståndet till tragedin. Den blir inte lika påträngande, inte fullt så närvarande. Jag tvingas att sätta skapandet av bilden i centrum.

Överalt där jag rör mig måste jag vara vaksam på var jag sätter ner mina fötterna. Tidens tand har gått hårt åt det människan skapat. På många ställen växer det idag träd inomhus, vatten droppar in och skapar decimetertjocka skridskogolv på vintern. Golv, tak och väggar är inte att lita på. Vissa hus har redan rasat helt.