Efter åtskilliga till zonen, mängder av foton, timmar med film, känner jag mig fortfarande inte färdig. Varför känns det som att jag aldrig kommer att bli klar? En god vän frågade vad det är mig som driver mig. Jag har nog alltid fascinerats av mänsklighetens dårskap och Tjernobyl tar nog priset i och med den gigantiska omfattningen av olyckan. En sak är i alla fall säker, min förundran är lika stor som det finns frågetecken och det är kanske först när några av dem rätats ut jag kan börja känna mig klar.

En orsak är så klart att tiden alltid är kort och att man alltid ledsagas av en guide. I fabriken, spenderade jag flera flera timmar tre dagar i rad, jag kunde fritt rör mig som jag ville. I den evakuerade zonen är det tvärt om. Tiden är begränsad, man måste vara ute ur zonen på eftermiddagen och man har alltid en guide med sig. Att röra sig fritt är inte att tänka på. Zonen är dessutom stort som Halland, så det är inte undra på att jag vill veta mer.

Den evakuerade zonen och Tjernobyls kärnkraftverk administreras av den Ukrainska katastrofmyndigheten, samma myndighet utfärdar tillstånden som krävs för att besöka zonen. Det är även de som utser en av dem godkänd guide som är med under hela besöket. Vid ansökan om att resa in beviljas man tillstånd att besöka vissa utvalda platser. Många platser i zonen är fortfarande helt stängda för besökare, ibland av en god anledning, ibland p.g.a. godtycklig Ukrainsk byråkrati.

Precis som mycket annat i Sovjetunionen, tjänade Tjernobyls kärnkraftverk ett dubbelt syfte; att förse landet med ström och militären med plutonium. I zonen finns minst en handfull militära anläggningar, som även om de är övergivna sedan länge, fortfarande är helt stängda, ibland med höga stråldoser som förevändning.

Att det tar lång tid beror också på att det helt enkelt är krävande att jobba med materialet. Att pulsa runt i midjehög snö i ett vackert vinterlandskap eller att sitta i stugvärmen och prata med ett äldre par som återvänt är både vackert och trivsamt men tyvärr rymmer verkligheten i Tjernobyl mycket mer.

Att stå i ett övergivet dagis och titta på kramdjuren som ligger kvar i sängarna, att komma in i det som för 30 år sedan var någons hem och se familjefotografierna på väggen, är oerhört gripande. Precis samma känslor av elände och lidande kryper fram när jag jobbar med bilderna. Tack och lov att jag kan varva det arbetet med intervjuer med levande människor som bor och jobbar i den evakuerade zonen.